Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för att hvila och ömka sig öfver sig sjelfva,
hafva de stelnat liksom i en form.
Men för huru länge?
Jeanne-Sofie kände kärleken såsom andra
känna en bjernfeber, en inflammation, d. v. s.
till yrsel — och likväl förmådde hon försaka.
Om hon lefvat på den* tid, då hjeltelika
eller, rättare, sagolika uppoffringar gjordes för
kärlekens skull, hade hon utan fråga blifvit
en med beundran nämd hjeltinna.
En skölmö till kropp och själ, skulle hon
med sin älskare hafva dragit i härnad,
försvarat honom mot uppenbara fiender med
sin arm, mot hemliga med styrkan af sin
instinkt. Och på samma gång den varmaste
älskarinna och den mest uppoffrande slafvinna,
skulle hon såväl i olyckan som i lyckan
hellre dödat sig än ha öfverlefvat honom.
Men under det passiva hvardagslif, som
tungt och qväfvande lade sig omkring henne,
fans ingen utsigt till något utomordentligt.
Icke att det utomordentliga nu mer än
förr dragit sig från jorden, icke att mysterierna
försvunnit hvarken från det enskildta eller
offentliga lifvet — ty inom den allra lägsta
kretsen komma de ännu lika väl som inom
den högsta — men de gäckas med den
sökande och infinna sig snarare hos dem, hvilka
icke söka.
Jeanne-Sofies själ, som vämjdes vid det
sysslolösa och enformiga lif, som ofta tillhör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
