Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och detta sade hon, då Jeanne-Sofies
känslor gjorde uppror emot allt slags fängsel, då de
ville och voro färdiga att utgjuta sig huru
som helst.
När då aen olyckliga så bittert sårades,
kände hon inom sig en lejoninnas raseri.
Hon rusade upp. Hon erfor ett behof
att krossa myggan, som velat stinga henne.
I sällskapslifvet — der hon efter löjtnant
Emil Marbins öppna frieri återfått sin
ombestridda plats — gick det icke bättre.
Man sade henne, d. v. s. vännerna sade:
”Kära Jeanne-Sofie, ingen menniska förstår sig
på dig! Aldrig är du som vi andra, och
ibland ser du riktigt lite fånig ut. Bevars,
om du ångrar dig, så är det ej värre än att
du kan låta löjtnanten komma tillbaka igenf
Hon vände sig från allt och alla. Hade
hon sagt det bisarra, som hon tänkte, skulle
man verkligen ha ansett henne fånig.
Och Viola, borta — Viola, den enda, som
åtminstone skulle ha bjudit till att begripa
henne!
Det var en grym tortyr som Jeanne-Sofie
dagligen led, och gud vet hvar det stannat, om
hon ickc på en gång fattat ett djerft och
friskt beslut, egnadt att, om än icke afskaka
de tunga fjättrar, som hennes olyckliga lidelse
pålagt henne, likväl att gifva hennes tankar
en förnuftig och ädel riktning, att, med ett ord,
skingra det kaos, som omtöcknade henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
