Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viola hvarken klagade eller kuotade: bon
var förlamad. Hennes hjerta hade stannat,
och om hon nu kunde bedja en enda bön, så
var det den, att glömskan snart måtte betäcka
hennes egeu grafhög.
Att lefva, sedan hon varit nära att vinna
det omöjliga och derefter förlorat allt, o, det
voro ju ölver en menniskas krafter!
Stackars Viola vet ännu icke det kraften
att lida är den allra segaste af alla menskliga
krafter.
Att dö af smärta är ett poetiskt talesätt —
man dör ej af sjelfva smärtan: den eger ett
stort förråd af näringsämnen.
En tyst suck från alkoven kom Viola att
för några ögonblick glömma sig sjelf.
Hon ilade till sin vän och drog undan
gardinerna.
”Min dyra, arma Jeanne Sofie, är det ej
hemskt att vakna till det elände, som sömnen
dolt?”
”Jag vet ej!” svarade Jeanne-Sofie med
djupt betonad röst. ”Sömnen har ingenting
dolt för mig: den har ej kommit mig nära.”
”0, hvad säger du — och jag, som tyckte
att du sof.. Jag bad för oss båda, och så
somnade äfven jag.”
”Jag såg det och tackade Gud att du var
lycklig.”
”Ja, jag var lycklig . . . Men, Jeanne Sofie,
hur kan du ligga så stum, så orörlig, då du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
