Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emils själ fördjupade sig i de mysterier,
som han började ana.
”Tala, tala, o, Jeanne-Sofie — jag längtar
efter din röst! Denna älskade röst skall
förtro mig allt det, som mitt hjerta begär att få
veta, ty det rör dess heligaste rättigheter.”
”Du uthärdar det icke nu .. . i morgon.”
”Nej, nu med detsamma! Intet svalg får
finnas mellan oss, sedan Gud i sin oändliga
barmhertighet jemnat det, som fans .. . Hör ..
våra hjertan klappa så nära hvarandra — lägg
icke ett halmstrå emellan!”
Jeanne-Sofie lade ej ett enda hårstrå
emellan dem. Hon längtade icke mindre att skänka,
än Emil att emottaga hennes förtroenden.
Och så gingo de då, ett efter annat, öfver
hennes läppar, dessa förtroenden. Och Emil,
som följde henne i den ändlösa labyrint,
bvil-ken började vid hans afresa, vid den
bjelte-modiga försäkran, som hon gifvit honom att
han kunde vara ”lugn”, och gick ända intill
närvarande stund, då de efter så outsägligt
hårda prof återsågo hvarandra ... Emil,
upprepa vi, var liksom döfvad af alla dessa
framställningar. Han kom ej till full besinning,
innan Jeanne-Sofie gaf sig ut på resan.
”Stanna här ett ögonblick, du heliga, tåliga
martyr, som så gränslöst lidit för din kärleks
skull . .. Att du ej blef vansinnig vid hennes
offer, hennes osaliga englasköna förvillelse?
Om jag kunde köpa henne fri” — tilläde han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
