Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till sig alla dessa torftiga vänner: hon hade
velat omfamna hela salen.
Hennes hjerta vidgade sig så att hon
tyckte det kunna innesluta hela verlden.
Men plötsligt sjönk den tindrande glädjen
i hennes ögon — hon såg tillbaka: hon såg
en annan brud, ej svartklädd som hon,
Jeanne-Sofie, utan klädd i hvit offerskrud . . . Ack, ack!
Det gick ett styng genom Jeanne-Sofies
hjerta, ett moln öfver hennes ansigte.
Men Emil förstod och uppskattade hennes
tankar — han visste hos hvem de dröjde.
Och hans tankar dröjde ju äfven vid den
hvita dufvan, som han dyrkat med en helig
känsla och för hvars skull en tagg satt qvar
i hans samvete, den ingen tid, ingen sällhet,
hur öfversinlig den än måtte vara, kunde
borttaga.
Men menniskan blir dock aldrig mer än
menniska, och hur djupt hon än känner för
andra, känner hon dock djupast för sig sjelf.
Så äfven dessa båda.
När kapellpredikanten öppnade handboken,
när hans röst höjde sig i de första tonerna,
när strandens söner lyfte hattarne till ögonen
och qvinnorna så vackert och andäktigt nego
under den kringsväfvande näsduken, då —-
i denna stund, när solen gick upp öfver
sabbaten till ett nytt lif, ett lif så rikt på
förhoppningar — då glömdes allt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
