Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vår så hemlighetsfullt inledda bekantskap,
der-est ni ej sjelf vid afskedet lofvat att det verk,
bvaruti vi båda deltogo, skulle få gälla som
inträdeskort, i fall. ..”
”Detta”, afbröt hon, ”erinrar jag mig väl
och har redan uppfylt mitt löfte . . . Men
ben-kapten lade nyss tonvigt på ett ord, som
bevisade att ni sjelf har ett bittert minne från
denna tidpunkt?”
Kapten Leopold Svaberts beslöjade ögon
luktades genast.
Man såg tydligt att han tillhörde en
särskild skola af cjet maskulina slägtet.
Han var en af dessa män, hvilka, sedan
verlden eller sorgen handskats något omildt
med dem, bli nästan oförlåtligt ledsamma i
det verkliga lifvet, hvaremot de inneha en god
och aktad position i romanen.
En sådan man har — vare sig antingen
genom nervernas slapphet eller genom ständigt
retade minnen — en utomordentlig lätthet att
gråta.
Vid minsta skymt åt hans egna lidanden
badar sig hans öga i ett romantiskt klart
vatten, och alldenstund han ej vet något kärare
ämne än dessa lidauden — dem han dock
sjelf tror sig endast genom en omätlig
ansträngning förmå vidröra — får han ofta
tillfälle att förtjusa med sin melankoli, sin
vekhet och sina dystra känslor, som ej sällan
väcka fruntimrens sympati.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
