Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Särdeles blir detta händelsen, när det är
en känd sak, att mannen i öfrigt icke är en
stackare, utan att mörkret, tvinsoten, vekheten,
såsom sällskapare till den hemska sorgen, blott
ligga öfver hans sinne.
Hvem har ej bland sina bekantskaper
någon gång påträffat en sådan typ, hvars
favoritämne gemenligen börjar med:
”Jag var från barndomen en öfvergifven
ensling i lifvet. Alltid misskänd och tillbaka*
satt af menniskorna, som hvarken älskade eller
förstodo mig, gick jag min egen ensamma väg,
der aldrig en uppmuntran, en ros blomstrade,
intilldess” ... o. s. v.
Kapten Leopold Svabert hade i sin
ungdom ej rönt större motgångar, än hvad som
är temligen vanligt vid de långsamma
befor-dringarne både inom regementena och
civilstaten.
Han hade haft någon olägenhet af sitt
lättretliga och lätt sårade lynne, sin håg för
enslighet och sin inbillade håg för
mediterande, hvilket allt härflöt snarare af fattigdom och
en snäft nog undangömd dryghet än af smak.
Men vidare var det ingenting med hans
”lidanden”, intill dagen efter den tjenst, som
han gjort Emil, då han genom en häftig
sjukdom förlorade sin fästmö.
Han hade från första ungdomen varit
för-lofvad med en sin kusin och skulle hafva gift
sig, så fort han erhållit kaptensgraden, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
