Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sina mäu, tackande Gud så länge smulorna
räcka, var hon ännu mera benägen att
värdera förmyndarens kloka blick.
Men om hon med cn ljuf vekhet tänkte
på Severin i denna egenskap, uppreste sig
likväl hennes känslor, så snart hon dröjde
vid hans minne i annan egenskap, hvilket —
vi måste tillstå det — var mycket oftare.
Det var den melankoliska anstrykning,
hans ”nyck” gaf henne, som gjorde att verlden
trodde på hennes lidanden, och derjemte var
det samma melankoliska anstrykning som gaf
henne en så stor benägenhet för kapten Leopold
Svaberts umgänge.
Då Laura sade: ”Hur kan du uthärda
med den der horribelt tråkiga menniskan —
jag har gäspat tio gånger eller åtminstone
varit på väg att göra det, innan han sagt
tio ord!”, svarade vanligen Viola:
”Men jag gäspar icke, jag! Hela saken är
att jag förstår honom — det gör icke m.”
Jeanne-Sofie berättade henne hvad Emil
sagt om kusin Mina och hennes små oskyldiga
då förbisedda behag.
Men det hjelpte ej.
Kapten Werther Svabert fick så mycket
större värde i Violas ögon. Det var något
riktigt poetiskt och romantiskt i denna dyrkan
för en fantasibild, den hans ömtåliga och
svärmande känsla sjelf skapat.
Och Viola drog icke en enda gång på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
