Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Så der ja, mina små barn, nu bar j fått
er rätta daning igen — j käns nog vid er
gamle mästare!”
Så småpratade gubben Nicke, under det
ban band upp ett blomsterstånd här, ett annat
der, och klippte och rätade, betraktade och
beundrade de kära älskade blommorna, som
utgjort hans lefnads nöje, då ban var dem
nära, och hans käraste minne, näst Olena, då
ban var skild ifrån dem.
Medan Nicke småmysande verkstälde sina
förbättringar, kommo Jeanne-Sofie och Viola
utför samma allé, der Viola promenerade första
morgonen, då förmyndaren från fönstret
betraktade sin pupill.
”Men vill du då icke alls, min dyra Viola,
säga hvad som går åt dig? Bestämdt har
något inträffat se’n i förmiddags ... gäller det
kaptenen?”
”Gud gifve jag en gång sluppe hörä talas
om den stackars kaptenen!” sade Viola nästan
vresigt eller åtminstone ganska häftigt. ”Fins
det ingen annan, som kan göra mig
bekymmer !*•
”Nu begriper jag: du har haft bref från
Charles, och ...”
”Säg ingenting, gissa ingenting!”
Violas kinder glödde som mörkaste
kaktusblommor, bestrålade af hetaste sol.
”Jag vill likväl nämna för dig”, tilläde
hon, ”att krigsrådet hade rådt mig göra allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
