Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i haus aktning, och det är detta som är så
förfärligt bittert.”
”Om det endast är det som tillfogar er
oro, o, var då lugn! Jag är så trött att lida,
att spela falska roller, att jag med djup och
lefvande tacksamhet emottager en timmas
befrielse, en timma, under hvilken jag lefvcr
tusen till ersättning för de timmar, då lifvet
för själen är antingen ett gyckel, en möda
eller en begrafningsakt.”
I dessa få ord låg mer verklig melankoli
än i alla kapten Svaberts orationer om
hemliga lidanden, och i trots af Severins kraftfulla
hållning och friska färg trodde Viola med en
öfversvinnlig glädje på denna uppenbarelse af
en natur, som alltid var henne ny.
Hon blef djerf i samma mån som hennes
oförsigtighet växte, och växte väl denna
någonsin fortare, än när de ädlaste af hennes
instinkter väcktes . . . och dessa väcktes nu.
Utan besinning — hon ville visa hela
höjden af sitt förtroende — gick hon tvärt öfver
golfvet, fattade hans hand och sade med ett
uttryck af ödmjukhet, hänryckning och stolthet:
”Kom och lef dessa tusen timmar i en!
Vi skola aldrig, aldrig behöfva rodna öfver
de svärmerier, som de innebära, ty med den
högsta tillit, den ena menniskan kan egna den
andra, förtror jag mig åt min säkra känsla.”
Huru såg det ut i det följande
ögonblicket?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
