Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Afstår du från tanken alt någonsin mer
träffa mig ensam?”
”Skola vi ej taga afsked?”
”0, evige fader — afsked ... Severin ...
icke ärnar du resa?”
’Hvad skall jag eljest göra? Jag kan icke
Icfva här, om jag ej någon gång får träffa
dig utan andra vittnen än Gud och våra
samveten . . . Men du vill att jag reser!”
”Gud, gud, detta är en förfärlig stund .. .
0, du skall icke resa!”
”Skall jag då förgås?”
Viola svarade icke.. . Men hon såg på
honom.
”Ab, jag märker på din blick att ditt
medlidande börjar vakna! När emottager du mig —
när? I morgon... ja, ja, i morgon. .. Men
hvad ... ser jag åter denna förvirring, som
hänför och dödar mig på samma gång . ..
Var barmhertig, min Viola.”
En häftig strid stod att läsa i den unga
qvinnans ansigte. Så förfärligt hade hon
aldrig varit pröfvad.
Men en blixt — det var en tanke på
hennes älskade fastrar, hennes ungdoms milda
och ädla vårdarinnor — kom att dela det
mörker, som ville omspinna henne.
Hon måste taga ett stort beslut.
Ty alltjemt var det frestaren som stod på
lur i dessa sköna, så bedjande ögon.
Hon ryste och sköt honom tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
