Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
minnet af en sådan undran, och bästa medlet
härtill var att, mera än hon hittills gjort, söka
sitt angenäma värdfolks sällskap.
Då hon först kom till kapellbostället, stod
hafvet blått, dalen grön och hagtornsbuskarna,
såsom vi veta, fulla af hvitglänsande knoppar.
Men vid den tid hon åter började ”slå rot i
lifvet”, låg hafvet bundet, dalen gråfrusen och
hagtornsbuskarne befunno sig likså nakna och
fattiga som då vi allra först helsade dem.
Frans Blume och hans hustru voro dock
lika varma, och det var ett underverk att den
glada Leonora under denna långa tid icke
förmådde annat än på lösryckta stunder
bort-drifva den tunga ande, som höll Violas själ
fängslad.
Huru hjerteglad blef ej derför Leonora, när
hon fann att hennes ifriga bemödande slutligen
kröntes med framgång!
Man får ursäkta henne att hon ansåg Violas
vaknande håg för meddelande som sin förtjenst:
det var ej godt att veta det den unga enkan
sökte sällskap af den orsak, att hon blifvit
liksom litet rädd för sitt eget.
Emil och Jeanne-Sofie skrefvo ofta till sin
frånvarande svägerska om allt, som rörde dem
sjelfva och de öfriga vännerna; och äfven
gubben Livelius skref långa epistlar. Men om
krigsrådet hade ej varit något tal, sedan man
en gång nämt att han. ärnade ytterligare
för-länga sitt vistande i hufvudstaden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
