Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grafven i böljornas djup... Han, nyss så
lef-vande, så varm, så full af hopp och kärlek —
min sköne, raske gosse ... Stilla, hjerta, stilla,
vänta tåligt! Snart, snart... Min armeWill...
o, Herre, tag honom också! Jorden är så kall
och tom .., Ljus ... ljus .. .jag behöfver ljus!“
En feberaktig slummer sänkte sig åter
öfver den beklagansvärde: hans ögon slötos.
Utmattad af så många ansträngningar,
kastade sig Holgersen på soffan. Men i hans
hufvud rörde sig en skara vilda tankar, som
höllo honom vaken, i trots af tröttheten.
Ifall man skulle försöka att gifva dessa
mörkfärgade foster af en demonisk
alstringskraft ordens form, skulle de möjligen lyda
så här:
‘•Ingen ånger: det är blott fegheten, det
är blott slafven som begriper den—jag
begriper den ej, har icke begripit den sedan
den stund, då jag krökte mig i stoftet inför
den tiofaldigt eländigare syndaren, som dref
mig ut bland brotten och lasterna och som
sålde sin sons ära, hans blod och kanske eviga
salighet... Nej, ingen ånger — gossen måste
dö! Ifall jag lefde om detta ögonblick än en
gång, skulle han än en gång dö, ty sjelfuppe-
hållelsen är den första lag jag erkänner____
Skattar mig verlden mindre för det? Den är
så lumpen, så lätt bedragen. Min far var ju
en hederlig man — är jag icke så med? Jo
visst, ty skenet är allt. Och är jag ej lycklig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
