Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som hvarken låter hota eller muta sig!“
mumlade Halvar, då han såg sista skymten af sin
förmans kavaj försvinua. Derefter lyssnade
han med spänd uppmärksamhet framåt fören.
Nu skulle det väl bekräfta sig om han
drömt eller om ett underverk, sådant han ieke
skådat maken till, verkligen inträffat.
Länge förblef allt tyst. Aldrig under hela
sin syndiga lefnadsbana, på hvilken likväl här
och hvar en mildhetens blomma underbart
uppsköt, hade Halvar Jensen erfarit känslor
liknande dem, hvaraf han nu betogs. Fasan,
glädjen, bäfvan hemsökte honom vexelvis, och
— det allra underbaraste — någonting fuktigt
i ögonen hindrade honom att riktigt se
strecken på kompassen. Han tänkte på den gamle
mannen demere och på den stumme gossen,
som snart skulle vara utan både far och bror.
Vidare tänkte han på allt det, som han sjelf
och Holgersen hade att svara för deruppe .. .
“Nej, inga underverk — det var en varsel:
piltens vålnad, som sökte efter fadern ... Men
hvad, det rör sig igen... hanen har galit.
Det är ...“
“Förråd mig ej!“ hviskade sakta en röst,
den Halvar lika väl igenkände som sjelfva
figuren, hvilken nu allt mer och mer steg iram ur
dimman.
Halvar bad — den olycklige syndaren hade
ju ännu, efter sin egen utsago, en bit af hjertat
qvar — bad en kort bön att Holgersen ej måtte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
