Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skade han med lågande blickar: “Reta mig ej
... jag vill tala ensam med dig!“
Holgersens egen rörelse hindrade honom
att se det en lätt darrning genomilade Amelies
gestalt. Hennes ton egde dock sitt vanliga
lugn, då hon sakta, men med en hastig blick,
som hämmade Holgersens andedrägt, svarade:
“Visa dig lugn nu och vänlig mot barnen —
jag skall snart skicka ut dem.“
Lydig som en björn vid kedjan, försökte
Holgersen att behaga sin hustru, i det han
uppfyllde hennes vilja. Han började med att
betrakta sina äldsta döttrars små arbeten, men
som han dervid alldeles oskyldigtvis råkade
att trampa Karo, blef det genast larm i lägret.
Flickorna sprungo om hvarandra för att se på
Karos fot, den han linkande sökte gömma undan.
Tekla kom helt småförståndigt och bad om
riga-balsam. Hildur snyftade och såg så ond
ut på sin värde pappa som om hon haft god
lust att trampa honom tillbaka, och lilla Rosa,
som kastat sig ur moderns knä, gallskrek af
sympati för den allmänt älskade Karo. Till
och med Will närmade sig, liksom i mening att
trösta de små bedröfvade varelserna.
“Hvilket spektakel för en hundracka!“
mumlade Holgersen för sig sjelf, vänd åt
fönstret — högt hade han ej vågat begagna
ett så rått uttryck i sin hustrus närvaro, ty
hos henne bemödade han sig att vara, och var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
