Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men var lugn — så fort krisen är öfver, skall
hon ej längre vägra!“
Holgersen var färdig att sjelf sjukna under
dessa dagar och slutligen veckor af förtviflan.
Han tynade af, vårdade sig ej mera om sig
sjelf och stod nära på gränsen af vansinne, då
han en afton erhöll en liten biljett, hvars
utanskrift var honom så väl bekant. Med en glädje,
som snarare liknade raseri, tryckte han den
först till sina läppar gång efter annan och bröt
den sedan så häftigt att den gick sönder, men
han lyckades dock läsa följande: “I morgon
får du besöka mig, men om du vill att jag
skall lefva, så beherrska dig! Först när jag
återvunnit mina krafter, våga vi återtaga det
samtal, hvars följder du snart skall se“____
På tå, med nedslagna ögon och hämmad
andedrägt, nalkades Holgersen andra dagen
det rum, der hans hustru uppehöll sig, men
då han slutligen, framkommen till sängen, fick
se henne, liljeblek, omsvept af den hvita
sjuk-drägten, det svarta håret lätt bucklande sig
intill en kind så hvit som örngottet, då —
ehuru han svurit att vara lugn, att ej förråda
minsta rörelse — nedföll han på knä, lutade
hufvudet mot sängkanten, och för första
gången efter den sista aftonen i fädernehuset
utbrast han i gråt.
Amelie skådade med ett slags hänförelse
den förfärliga härjning, han ungergått, och
sjelfva den bittra sorg, hvaråt han nu öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
