Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egna barn, till och med på denne stackars
döfstumme gosse?“
“Ja, jag är svartsjuk på allt: på jorden,
hvarpå du går, på luften, som du andas! Jag
ville vara jord och luft och himmel för dig,
och —jag är intet... Men förlåt, nej, jag
klagar icke, jag säger ingenting: om du vill det,
skall jag icke mera öppna mina läppar... låt
mig blott få sitta här!“
Och han fick hvarje dag sitta en timma
eller par vid Amelies säng. Slutligen var
sjukdomen besegrad, och den unga, sköna
modern, åter omgifven af sina barn, syntes mera
blomstrande än någonsin. Då vågade han en
gång erinra henne om det af brutna samtalet,
och hon svarade sakta: “Vi skola snart
återtaga det bittra ämnet, för att sedan låta det
för alltid hvila“......
Sväfvande mellan hopp och fruktan och
försökande att bilda sig en föreställning om huru
han, så djupt sjunken, skulle kunna hoppas
pånyttfödelse, satt Holgersen en morgon
framför skrifbordet i det mörka rum, vi förut
be-skrifvit, då hans ovana tankegång af bröts af
en knackning på den reglade dörren.
“Hvad står på?“ frågade han, i det han
steg upp, utan att likväl öppna.
“Det är jag,“ svarade Halvar, och en viss
häpnad uttalade sig i hans röst, “var så god
och släpp mig in!“
Holgersen frånsköt regeln och kunde ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
