Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ynglingen, som nu började fatta det sätt,
hvarpå kapten Donnert bibringade sina elever
den praktiska delen af yrket, ansträngde sig
öfver förmågan för att slippa den tilltänkta
förödmjukelsen. Emellertid sprang näsan i
blod, men så snart han upphörde för att
af-torka det, fattade styrmannen i daggen, oeh
då fortfor åter den stackars gossen, oaktadt
blodet rann med dubbel häftighet.
Andtligen tillkännagaf den vanliga
susnin-gen att det gamla skrofvet var läns.
Med knapp nöd förmådde Albin nu släpa
sig fram till skansen, der han satte sig för
att borttvätta blodet. Derefter begagnade han
den förut gifna tillåtelsen att taga sin koj i
besittning — och så trött var han, att han
ej förmådde reflektera öfver något, utan
somnade straxt lika godt som om han legat på
ejderdun.
Men ovan som han nu var på sjön,
väcktes han åter af det lilla fartygets slingring
och stampning, och då han icke mera kunde
somna och ej ville lyssna till den röst, som
erinrade om den goda fru Wolks spådomar,
steg han upp på däck. Natten var så mörk
att han knappt kunde se ett par famnar ifrån
sig, men vid skenet från nakterhuset märkte
han Krabbe, som satt vid roret.
“Jag gör väl ännu ett försök, efter här är
så ensligt!“ sade Albin till sig sjelf, men då
han på sin fråga huru långt de hunnit, fick
Jungfrutornet. I. ^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
