Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kaptenen satte sig vid roret, styrmannen
och Krabbe fattade årorna och Albin fick
stufva in det i hast nedhalade lösgodset.
“Vänta lite,“ uppmade kaptenen, “jag vill
se den bittra synen till slutet . . . stackars
Snare-sven“... han höjde för mera effekts
skull kavaj-ärmen mot de torra ögonen ... “nu
är vattnet vid röstena — låt oss maka oss
undan, ty sedan rummet är fullt, går det fort
... Hal ut, gossar!“
Som misten hindrade de förliste att se
klart, kom kompassen väl till pass, men efter
en halftimmas rodd uppsteg dimman, och liksom
då ridån sakta uppdrages och sceneriet från
en väl dekorerad teater framställer sig, så
belyste solen, när dimman skingrades, de spända
seglen af en ofantlig mängd större och mindre
fartyg.
Kaptenens och de öfriges blickar foro
spejande omkring, men Snare-sven kunde
ingenstädes upptäckas: troligei} hade dess kajuta
redan blifvit intagen af någon allvarsam
flundre-familj, under det torskar och koljor uppförde
sina sprittande lekar kring masten, kanske
bevakade likväl af någon gammal afundsjuk långa,
som med sina stora glasartade ögon tittade
fram genom de otaliga hålen på storseglet.
“Skada på den ypperliga lasten,“ yttrade
kaptenen i sorgsen ton till Albin, “den kunde
ha mättat mången fattig, min gosse!“ Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
