Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Timmar?“ utbrast Albin, och förtviflans
bestörtning utbredde sig öfver hans anletsdrag.
“Om några timmar är det slut,“
upprepade kaptenen orubbligt, “och lika godt kan det
vara! Mina föräldrar kände jag aldrig: de
clogo, medan jag ännu var ett helt litet barn.
Utan all uppfostran, fattig och förbisedd,
kastades jag ut i verlden, och icke mycket bättre
lottad går jag derifrån ... Tyst, mitt barn, jag
vet hvad du vill säga, men jag känner mig
bäst sjelf. Vid nio års ålder kom jag till sjös,
har nu plöjt hafvet i två och fyrtio år och
naturligtvis insamlat någon erfarenhet på så
lång tid, men i brist af den första uppfostran,
som är sjelfva grunden, kunde jag aldrig
blif-va hvad jag sträfvade efter: en verkligt
skicklig och bildad sjöman. Deremot vågar jag tro
(så besynnerligt det än kan låta) att flere, som
fått min undervisning, blifvit det. Du, min
gosse, blir det bestämdt, om du fortfar såsom
du börjat och ännu studerar en tolf å femton
år — vid ett par och trettio skall du då
redan njuta en frukt, som jag oaktadt allt mitt
sträfvande aldrig fått smaka, den att icke
allenast öfvertyga andra, utan ock sjelf vara
öf-vertygad, att du är en man af utmärkt
för-tjenst i ditt yrke. Mig, som sagdt är, har
denna lycka ej förunnats... Jag ser att du
vill af bryta mig (jag vet väl hvad din
tacksamhet, din vänskap, ditt goda hjerta kan vilja
säga mig), men jag har min tro... Se så, gif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
