Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
intresserar mig för deras öde, som lefde så
längesedan, men det kommer väl der af att jag
ännu har så litet att bokymra mig öfver för
egen del.“
“Snarare skulle jag tro af hjertats
medfödda sympati för olyckan.“
“Kanhända — detta torn har kostat mig
många tårar: jag tycker mig ibland... men
det är för tidigt att tala om det ännu!“
“Har du snart slutat?“ frågade Hildur, i
det hon från det tysta samtalet med Viktor
tvärt vände sig om.
“Nej, visst icke — men det gör detsamma:
vi kunna fortsätta, när vi kommit hem.“
“Men,“ inföll Ålbin, “det hade varit så
intressant att gå upp i tornet?“
“En annan gång!“ svarade Rosa. “Jag
har der ett litet säte, som ... någon ställt i
ordning åt mig.“ Rosa höll på att säga “som
Will ställt i ordning åt mig“, men hon
erinrade sig det besynnerliga förbudet att ej nämna
hans namn och hejdade sig, ehuru ganska
ledsen öfver att ej få tala om den stackars
“sue-karnes“ son, för hvilken kapten Stangerling
säkerligen skulle känt ett stort deltagande.
“Mamsell Rosa blir lite tankfull?“ yttrade
Ålbin, som tyckte sig redan vara helt bekant
med den unga, barnsligt älskliga varelsen.
“Viktor och Hildur gå nu... var så god
och kom, herr kapten!“
Sedan man utan vidare uppehåll väl kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
