Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att han skulle förblifva borta. När Will
återkom, var Rosa sju år, och deras vänskapsband
hade alltså haft lång tid att rotfästa sig. På
sina armar hade Will burit Rosa ända upp på
de högsta ruinernas tinnar, och då han der
stått med barnet slutet hård t intill sitt hjerta,
med dess små armar lindade om sin hals, hade
han känt himmelska känslor, ofattliga som den
himmelska saligheten sjelf, strömma genom sitt
hjerta. Och tusen gånger hade han hänförts
af frestelsen att så, just så, medan Rosas blå
ögon tittade in i hans själ, kasta sig med
henne ned från de grönskande kyrktaken, men en
inre makt hade hejdat honom. Wills religion
ehuru dunkel, var ej försummad: han bäfvade
för att, om han af egennytta våldsamt slete de
band, som Gud pålagt honom, han ej skulle
återfinna Rosa, ej heller sin far, sin mor, sin
bror i det paradis af en egen glänsande art,
som han skapat sig.
Men åren svunno bort: barndomens vår
blomstrade ut, ynglingens vår blef fattig på
blommor — heta vindar förtorkade dem och
qvarlemnade endast en oförstådd trånad, en
ofta vild smärta.
Från den tid, då Will ännu vistades med
familjen i Molde, erinrar man sig att han hade
en vän, som då var honom öfver allt annat,
nemligen den gamle Karo, i hvars famn den
stackars lille främlingen hvarje afton fann ett
skydd. Också intogs han af en gränslös sorg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
