Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Natten hade längesedan sänkt sina
skuggor öfver Älfhagen.
Rosa sof lugnt oeh ljuft. Will sof under
drömmar, som för jordens vanlottade son
öppnade himlens salar och himlens fröjder.
Endast i det äkta parets sängkammare vek
sömnen bort: de stodo tysta arm i arm på
altanen, skådande ut öfver det sköna landskapet.
Mannens blick, ihärdigt stirrande åt ett och
samma håll, vittnade om andra känslor än
hennes. Slutligen bröt hon tystnaden.
“Du har icke brukat detta förut, Arne!
Jag är bra ledsen öfver att Älfhagen skall
tjena till gömställe!“
“Ville du då hellre att jag förlorade varorna
och dessutom blefve angifven?“
“Store gud, skräm mig icke — angifven...
o, hvilken skam!“
“Och hvilken plikt se’n!“
“Ja, men det kommer ju aldrig i fråga?
Olyckligtvis är det säkerheten som gjort dig
så djerf.“
“Hör, Amelie, det är icke så utan att jag
redan till hälften är i fällan — men det
betyder ingenting: man har ej bevis.“
“Hvad menar du?“
“Skonerten, som anlöpte Westervik, hade
något smått, som blef taget, men skepparen
fick Erlandsson att påtaga sig saken. Nu är
målet förvist hit, och____“
“0, för gud och himlen, du måtte väl al^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
