Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tjugufemte kapitlet.
Tid ”Kors-betningen”.
Nu låg Gamle gossen lastad och klar.
Aftonen före den sista som kapten Albin
var qvar i Wisby, hade han gått att besöka
hustrun till samme matros, hvilken af hämd
mot patron Mörk angifvit lurendrejeriet.
Mannen var redan i fängelse — ty att Mörk icke
lät fälla sig för andra gången, då han genom
ett fräckt förnekande kunde gå fri, var med
hans sätt att se sakerna helt naturligt.
Albin åter, i hvars hjerta intet hat kunde
uppstå öfver all den ledsamhet, denna
angif-velse kostat honom, ärnade sig just att med
en skärf bistå den stackars hustrun, då han,
inkommen i förstugan, hörde en ljuft
klingande stämma med innerlig godhet säga: “Ack,
icke förtjenar jag något beröm ... Gud gifve
att jag egde hälften så stor förmåga som jag
liar vilja, att förekomma allt olyckligt, som
händer!“
“Ja, ja,“ svarade hustruns röst
uttrycksfullt, “de fattiga känna mamsell Rosa!“
“Ja, vi känna hvarandra!“ återtog Rosa
med oefterhärmligt behag... “Men, söta madam,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
