Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingen menniska syntes till. De kunde ieke,
äfven om de stått närmare, märka att tvänne
ögon, gnistrande af svartsjuka, blänkte vid
nedersta kanten af gärdsgårdens aflägsnaste
del. Ej heller kunde de se att Will låg
ihop-krupen nära busksnåret. Icke ens Rosa egde
en half aning om att det torde vara Will:
dessutom var detta ej hans klagande suckar.
“Hvarifrån kom denna egendomliga
väckelse?“ sade Albin och lät sin blick spejande
öfverfara trakten.
“Ack,“ utbrast Rosa bestört, “det var visst
någon olycklig från de vansinnigas hem!“
Kaptenen kimde ej heller gifva någon annan
förklaring. Emellertid var förtrollningen
bruten, och mannen, som ville gå hela lifvetfram
efter grundsatser, kunde ej längre göra sig
skyldig till brottet att hänföras af en känsla,
som, hur ny den var, redan ställde sig i strid
mot dem, ty oberäknadt den afsky, som
grosshandlarens handlingssätt och person ingåfvo
honom, var det en många gånger öfvervägd
princip att ej låta ögonblickets berusning afgöra
öfver en hel lefnad. En kärlek, som haft blott
ett par veckor att växa upp på, kunde
omöjligt vara fullvuxen: nog tålde den att pröfvas
vintern om och ett stycke af sommaren också,
ifall den icke doge under tiden.
“Vinden tycks blifva gynnande för
morgondagen!“ sade Rosa, inom sig undrande
hvar-före allt i hast blef så förändradt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
