Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var först från den olyckliga
morgonen, då Holgersen genom slag-attacken
fängslades vid sjuksängen, som Amelie lärde sig
till fullo mäta djupet utaf den afgrund, som
befann sig under hennes fötter och dit kanske
icke blott han och hon, utan äfven hennes
barn skulle nedstörta.
Det bref, hvilket åstadkommit denna
förfarliga verkan, hade af Tekla så hastigt blifvit
undangömdt, att ingen utom hon och modern
anat hvad gemenskap det egt med faderns och
makens brådstörtade sjukdom. Men icke heller
de anade det egentliga sammanhanget förrän
längre fram.
Under flera dagar var det tvifvelaktigt
huruvida Mörk någonsin mera skulle uppstiga:
han befann sig i ett tillstånd af sanslöshet,
hvilket, åtminstone så länge det varade,
befriade honom från kunskapen om ett öde, det
han sedan ständigt såg hänga öfver sitt hufvud.
Men en natt, några dagar efter det han
insjuknat — Tekla och Rosa sutto inne, modern
hade nyss gått till hvila — spärrade han på en
gång vidt upp ögonen och utbrast: “Är
kapten Bonnert derute, så låt honom komma in!“
För Rosa var namnet Donnert fullkomligt
okändt, men för Tekla återkallade det något
minne från hennes barndom, hon kunde likväl
ej reda hvad, och som hon icke anade att
fadern talade i yrsel, utan föreställde sig att
han innan sin sjukdom väntat någon person
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
