Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mitt bröst, välsignade jag... och du — du
förråder mig!“
Han sjönk utmattad tillbaka.
Amelies tårar hade stelnat på kinden —
hennes blod hade stelnat. Hon kunde ej mera
tala, men hon såg på sin förskräcklige make
med blickar, som ännu i sin ohöljda fasa egde
ett uttryck af förbarmande kärlek.
Så förgick en lång stund. Blott slagen af
deras hjertan förrådde att de egde lif.
Då höjde Amelie sitt hufvud.
“Jag har svurit,“ hviskade hon sakta, “att
vara dig trogen i lif och död, och med detta
uppsåt är jag fardig att följa dig öfverallt —
om du öfverges af hela verlden, om du
öfver-ges af dig sjelf, skall dock icke jag öfvergifva
dig! Finnes det likväl på jorden en
godtgö-relse, så låtom oss skynda att söka den...
Men först, tvinga dina tankar till redighet: —
dessa återfall i raseri skola annars sluta med
att fullkomligt beröfva dig förnuftet.“
“Jag vill försöka att samla mig! Men tror
du ej att vansinnets glömska vore en vällust
framför att minnas?“
“Jag tror,“ svarade Amelie med stor
be-herrskning, “att du till och med under ett
sådant tillstånd icke skulle förlora känslan af
dina qval: ditt vansinne kunde ju råka att bli
ett evigt omlefvande af den skräckfulla natten.
Sök derföre förnuftets ljus, ty endast genom
det kommer du ur mörkret!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
