Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Är ej detta en hädelse, Arne?“ yttrade
Amelie allvarligt, nästan strängt. “Ditt lif, din
ära kan falla i sämre händer — kärleken och
pligten äro stränga väktare, då det gäller en
dem betrodd hemlighet.“
“Icke kunnen j beherrska era anletsdrag,
era blickar, så att de förblifva
ogenomträngliga, om någon försöker att forska i dem...
två stackars qvinnor ... Ack, den som hade
mod att döl Ängslan mördar mig tusen
gånger under hvarje dygn, men den väcker mig
åter för att låta mig dö på nytt.“
“Olycklige man“ — Amelie nedsjönk vid
bädden — “om du blott förmådde vända hela
din själ till honom, som ensamt kan förläna
hugsvalelse! Ber du varmt, ber du troget?“
“Jag kan icke bedja.... Hade blott ej dm
natten varit! Det fins en Gud som hämnas:
mins du . . Jentzels jemmer .. öfver ..; sin
förlorade son — mins du hur han hotade att kalla
tUl redogörelse den ... Nej, jag förtärs af denna
hetta, dessa qval!“
Amelie skalf som ett asplöf. “Du.. du
... dina fantasier hafva då ... O, jag kan icke
se ned i denna afgrund, så svart af synd.
Den skottske sjöröfvaren, som anföll det
franska fartyget...“
“Tig, qvinna — är du vansinnig... Du
vill se mig inför lagens dom... du vill se mig
brännmärkt, du vill höra mitt hufvud rulla från
stupstocken... Och dig, orm, slöt jag intill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
