Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt nödtvång — jag har redan svurit dig och
svär ännu att det var endast nödtvång — bröt
mot Jentzel i ett fall, godtgjorde jag då i ett
annat och mot en, som låg honom lika nära.“
“Tala tydligare!“
“Hör då: När jag, aftonen före den
olyckliga morgonen, du vet, gick öfver
Kors-betnin-gen, fann jag Will, som smugit sig från Älfhagen,
vid Rosas fötter. Hans känslor bröto ut i vilda
åtbörder, som tydligen skrämde henne. Hon
begrep ingenting, men kärlek, djup och galen
kärlek, talade ur hans ögon och hela väsende.“
“Vidare, Arne?“ stammade Amelie.
“Om jag läte honom veta att jag be slutit
gifva honom till hustru den han älskar?“
“Men du har icke rätt att foga en ny synd
till dem, som redan tynga på ditt samvete. Eller
tror du ej att barn ha några anspråk på
för-äldrarne — äro dessa gåfvor af himlen endast
ett vexelmynt, h v armed vi betala våra skulder?“
“Amelie, Amelie, är det du, du som ensam
haft ett hjerta för mig, som säger detta! Skall
du lägga dig emot det enda, hvarigenom jag
kan hoppas på salighet?“
“Säg icke så, Arne — ett sådant hopp är
falskt!“
“Nej, det är det enda.“
“O, långt derifrån! Tänk dig detta ömma,
glada barn, för ett helt lif fastkedjadt vid den
stumme Will — tänk dig honom en gång
fattad af misstankens, af svartsjukans raseri...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
