Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nionde kapitlet.
Hildur i kloster.
Hela runda åtta dagar efter bosättningen
i u vindarnes lusthus“ gick Hildur med
nyckelknippan i förklädsbandet, en svart slöja
fantastiskt draperad öfver de ljusbruna lockame
och en min full af så sträng värdighet, att
Tekla, ehuru med hjertat fullt af sorg, ändå
så när råkat småle, då Hildur en afton med
helt andäktig ton och min yttrade:
“Ack, Tekla, hur lycklig är man ej ändå,
när man glömmer sig sjelf för att lefva endast
för sina pligter! Det tycks mig att både pappa,
mamma, du, Rosa och jag sjelf blifvit liksom
andra menniskor. Hvad vi äro belåtna i vår
ensamhet! Jag tål ej att någon stör den. och
om Viktor ville upphöra med sina besök, skulle
det verkligen vara en välgerning: icke derföre
att han numera sätter mitt hjerta i minsta
rörelse — himmelsvidt derifrån — men
derige-nom komma ändå främmande tankar att blanda
sig i min stilla frid ... Lyssna, Tekla ... hör
hur vindarne tala, hur trädens kronor i sakta
sus språka med hvarandra! Hvad skulle vi,
som få njuta af allt detta, behöfva sällskap?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
