Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Hvad säger du, budbärerska från himlen!
En bal, ett sällskaps-spektakel? Och jag, som
icke ens visste att den nye
häradshöfdin-gen var kommen! Är han ung... Men hör
hvem som nu går i trappan!“ Hildur spratt
till och satt nästa minut åter vid sitt arbete
tyst, flitig och — döf.
Det var löjtnant Viktor, och hans steg
kände Hildur ännu så väl, att hon vid blotta
ljudet deraf fick hjertklappning.
“Välkommen, min gode Viktor!“ yttrade
husmodem inbjudande. “Vi ha ej på länge
sett dig.“
“Tant är alltför god!“
Löjtnanten kysste fru Mörks hand och
bugade sig för de unga damerna. Man såg
att han ville visa sig obesvärad,’men det
misslyckades som vanligt, då det kom an på denna
känsla, som han tusen gånger svurit att
öfver-vinna och ändå var underdånig.
Blek, tragisk, med förvuxet skägg,
qvarters-långa lockar, trasslande sig kring den pikanta
jagtroekens nedvikna krage, och blickar så
dystra att få romanhjeltar mäktat visa maken,
stod vår löjtnant der, stel, dyster, fåordig,
likväl i möjligaste bästa ställning, som lät
sig antaga för en man mellan tvänne eldar,
ty i trots af det slags passion, som drog hans
själ till Tekla, drog honom ändå ett gammalt
oförklarligt behof nära den stol, der Hildur
satt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
