Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liou efter några veckor helt och hållet
glömmer det sår hon erhållit.
“Ännu ett ord, älskade mamma... Jag har
aldrig vågat vidröra ett ämne, hvilket vi båda
känna: den försoning pappa åsyftar?“
“Detta är min mest tärande sorg för det
närvarande. Jag kan icke se detta ljufva och
vänliga barn, så omisstänksamt om det hårda
öde, som väntar henne, långa stunder sitta
som en liten qvittrande fågel och lyss efter
de hemliga gensvar, hjertat ger på de toner
hon lockar ur gitarren, utan att rysa för det
ögonblick, då hon får veta att just dessa
gensvar, som hon anande längtar efter^ aldrig för
henne skola ljuda.“
“Så godt“, svarade Tekla sorgset, “att
aldrig känna dem — kärleken skänker ingen
lycka!“
“Men ett helt lif, som aldrig vidrörts af
en varmare fläkt... o, min arma Rosa!“
“Är då hennes öde fullt afgjordt?“ I Teklas
blick låg, trots den nyss yttrade tanken, det
djupaste deltagande.
“Fullkomligt... Det är den enda idé, som
kan hålla Arnes själ vid något hopp!“ Amelie
slöt sin äldsta dotter i sin famn och gick der-
efter in till Hildur......
“Hvad i guds namn kommer åt dig, min
flicka?“
Hildur låg framstupa på soffan, med
huf-vudet nedborradt i dynorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
