Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tolfte kapitlet.
Will.
Det ljud, som så häftigt verkat på Rosa,
var den långa, uthållande och klagande tonen
från en säfpipa, ackompanjerad af en hunds
väldiga skällande.
“Rolf, Rolf... hvar är han, hvar är ni?“
ropade Rosa, der hon med flygande lockar
sprang upp och ned på terrassen.
Slutligen stannade hon ett ögonblick för
att ge bättre akt på Rolfs signal.
“Hu,“ hviskade hon, “det är vid grafkoret
han skäller ... Om Will icke vore med.. om
han vore död af sorg för det jag... Ack, min
gud, att jag kunnat vara så stygg och icke
tänka på Will, min arme, gode, käre Will, på
så länge ... Rolf, Rolf... store gud — der!“
Rosa slog tillsammans sina händer. Vid den
syn, som nu mötte den unga flickan, hade hon
nära dignat ned, men hon öfvervann sin
svaghet och skyndade fram.
På första steget af den trappa, som ledde
ned till de stora, dystra jernportarne, satt Will
likblek som de hvita bilderna, de hvita urnorna,
hvilka prydde denna hemlighetsfulla plats. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
