Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hår trasslade sig i vild oordning kring de magra,
infallna kinderna, utför hvilka tvänne
långsamma tårar banade sig väg. Kölden hade stelnat
hans lemmar, qvälldimman fuktat hans panna,
och sådan, som han nu satt der, med ett
uttryck af obeskriflig längtan, af obeskriflig smärta,
utbredt öfver sitt sköna anlete, med den trogne
Rolf stödd mot sin sida, hela gruppen
begjuten af ett blekhvitt månsken, tänke man sig
sorgens sinnebild, postande utanför grafven.
Rosa var honom nu så nära, att hennes
darrande armar famnade hans hals.
Då först höjde Will den äunkla blicken,
och med ett skrik af obändig förtjusning
omfattade han henne, efter hvars åsyn han så
länge trånat, men lika hastigt drog han sig
med en uttrycksfull monoton klagan tillbaka,
i det han sträckte de magra händerna, hastigt
ihopflätade liksom till bön, upp emot henne.
Rolf uttryckte sin förtjusning med språng
och strykningar omkring Rosa, men Rosa hade
knappt ett halft öga för Rolf: hennes själ var
nu hos den olycklige ynglingen, hvars hela
gestalt vittnade om det lidande, som under
tre månader undergräft såväl hans fysik som
hans själs ringa glädje.
“O, min Will, min dyre, stackars Will,
kom, kom.... Ack, han vill icke följa mig !“
Hon lade sjelf hans stelnade hand i sin, hon
andades på hans panna, hans kinder, för att
värma dem; och Will, som började darra af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
