Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Jag förstår denna känsla hos Carl!
Sådana skulle männerna vara.“
“Du smickrar mig, lilla vän, då du
erkänner min sons förtjenster, men säkert blir du
mycket förvånad, om jag anförtror dig en sak,
som ännu är en djup familj hemlighet.“
“Man skall få se,“ sade Hildur tvekande,
“att Carl förlofvat sig borta?“
“Nog är det fråga om förlofning, men icke
alldeles på det sättet! Carl har alltför mycken
aktning för sina föräldrars mening att taga
sig en hustru från främmande ort.“ 1
Hildur andades fortare, men ansåg icke
passande att yttra något, en grannlagenhet,
som väl anstod fru Ringeborg.
“Carl vill dessutom vid sitt val särskilt
rådfråga sin mors tanke — han litar på henne.“
Hildur slog blygsamt ned ögonen: detta
tal kunde ej hållas så apropos utan mening.
“Jag fruktar, min lilla Hildur, att du finner
dig besvärad af mitt förtroende ?“
“Vördade tant!“
Hildur rodnade af ljuf förhoppning. O,
om hon kunde vinna denna triumf, länge vägd
och beräknad, öfver Tekla, som tagit Viktor
ifrån henne, öfver Tekla, som, i trots af detta
rån, ändå icke älskade någon annan än Carl!
I denna stund var Hildur icke blott
lättsinnig : hon var elak, och likväl gjorde hon
just nu det alvarliga löftet att, ifall hennes
lifligaste önskan uppfylldes, bli en så fullkorn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
