Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att lemna henne någon småsak, som hon
begärt, lade hon sin hand i hans och hviskade
i en ton, som lyfte den stackars löjtnanten ett
go dt stycke från jorden:
“Var dig icke så olik, min gode Viktor,
du kommer mig eljest att frukta det du ej vill
se allt hvad som kan lugna dig!“
“O, hvad du är himmelskt god!“ svarade
han lika sakta. “Men om jag aldrig under
hela mitt lif blir mig lik, så kommer det
endast deraf, att de känslor, du inger mig, äro
så olika dem mannen känner för den q vinna,
som han dyrkar på vanligt sätt — jag känner
mig på en gång så säll och dock så
främmande hos dig.“...........
Ungefär vid samma tid sade löjtnant Carl
till sin fästmö, som redan en lång stund, med
anande försmak om något mindre önskvärdt,
sökt tillfälle att undkomma ett enskilt samtal:
“Tillåter du mig ej att få ett ensamt
ögonblick med dig, Hildur?“
“Huru ... menar du mi?“
“Ja... Låt oss sätta oss lite i blå
kammarn, eftersom ingen är der!“
“Men jag tror att jag får hjelpa Rosa med
téet nu!“ svarade Hildur, som redan tyckte sig
börja frysa.
“Jag är säker,“ återtog Carl, “att Rosa
är så rask att hon nog hjelper sig ändå!“
Och — obegripliga, underbara djerfhet —
härvid tog Carl Hildurs hand och ledde henne in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
