Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teklas fina fingrar lågo orörliga i hans. Den
stolta qvinnan kunde uppoffra hela sin jordiska
sällhet för den, hon älskade, men hon kunde
ej, minst sedan hennes uppoffring blifvit gjord
gagnlös, förnedra sig genom den ringaste
svaghet; och öfvertygelsen att hon verkligen var
kall som is, att han var ingenting för henne,
hjelpte honom att bättre, än måhända annars
blifvit händelsen, uppbära sin svåra roll. Dock
föll han ej mera i någon ytterlighet: stynget
hade varit djupt, det kunde aldrig läkas, och han
kände med sig att hans lynne från denna
tidpunkt fick en förenad anstrykning af tvång och
retlighet och stränghet.
Tekla visade sig ej i minsta måtto
förändrad: hon hade alltid varit föga språksam —
men de söm voro förändrade, det var Hildur
och Viktor, som ingendera kunde komma sig
före i sin nya ställning.
Carls blickar, ljumma som de matta
sol-strålarne på en höstdag, läto Hildur erfara en
beklämning, nästan större än den sjelfva hans
välmenta, men kyliga ord qvarlemnade. Viktor
åter, han med hela sitt öfverflöd på lif, stod
nu som en bildstod bakom eller bredvid Teklas
stol och rörde sig nästan aldrig ur stället,
utom då hon tilltalade honom, hvilket Tekla
likväl i afton gjorde oftare än vanligt — ja,
för första gången tillät hon sig att inlägga en
viss behaglig förtrolighet i sitt väsende; och
då Viktor vid ett tillfälle lutade sig fram för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
