Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nittonde kapitlet.
Ett Yigrtigrt bref.
Efter denna afton voro dagar, veckor och
månader flydda.
De fyra trolofvade hade, så att säga,
frusit fast på sina platser, Tekla och Viktor vid
ena fönstret, Carl och Hildur vid det andra.
Men så var det också nu en sträng och
stadig vinter ute; och om icke Rosa med sin
värmande, friska glädtighet, sina leende, klara
ögon spridt en smula solsken bland de kyliga
dimmorna, skulle man inom den mörkska
familjen alldeles hafva glömt bort huru solsken
såg ut, huru det kändes.
Hildur pröfvade ej mera någons tålamod
med sitt lättsinne: hon var så allvarsam och
förståndig, man ville önska, men derjemte så
mulen, så tyst och ängsligt noggrann i både /
ord och åtbörder, att det till och med blef Carl
som försökte att muntra henne, ehuru det ej
lyckades. Viktor hade blifvit melankolisk,
tankspridd och ledsam, och tigande satt
hvart-dera paret vid sitt fönster, flickorna syende
löjtnanterna stirrande än i taket, än på
hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
