Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“De äro stummare än sjelfva Will!“
plägade Rosa säga, i det hon, för att ieke sjelf
frysa fast i den tröga stiltjen, narrade Will
att dansa med sig; oeh då Will så höll armen
om Rosas smärta lif och kände hennes lockar
fläkta förbi sin kind, under det hon tappert
och skrattande drog honom med sig, var
åtminstone han lycklig.
Men utan var det visst icke att ju äfven Rosa
hade sina mellanstunder, då ej allt var så friskt
och gladt inom henne. Då gick hon till det
älskade Jungfrutornet, steg uppför den tunga
trappan och satte sig på mossbänken, som
Will förfärdigat åt henne, just vid sjelfva
gluggen, der Unghanses dotter kanske satt under
de hemlighetsfulla tisdags-nätterna och stirrade
efter befrierskans ankomst.
“O, hvad det ändå är besynnerligt," sade
Rosa till sig sjelf, då hon en dunkelgrå
förmiddag intagit sin gamla plats vid tornets glugg,
“hvad det ändå är besynnerligt att jag ibland
är så ledsen, så underlig till mods! Jag törs
icke säga det åt någon, ty de äro ju alla så
ledsna sjelfva, men visst är att jag vore bra
glad, om jag finge följa med de grå molnen
långt bort till andra stränder. ... Det är
fasligt ödsligt i vinter: de gamla sjökaptenerna
samlas ej mera som förr hos pappa — mina
vikingar..Vid dessa ord lekte ett fint och
blygt leende på Rosas läppar, och halfhögt
upprepade hon Albins ord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
