Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På tröskeln väntade den otålige
älskaren att få sin dom underskrifven — han kunde
ej riktigt fatta Rosas fyra ord.
Var det fruktan för moderns vilja som nu
beherrskade henne — var det dennas
befallning som höll henne qvar, eller var det väl
möjligt att hon, som under den sist förflutna
natten visat ett sådant hjeltemod, nu, när faran
och spänningen voro förbi, åter blifvit ett barn?
Var hon åter lika blyg och bäfvande som då
hon icke vågade skänka honom de tvänne
om-tiggda minuterna? Skulle kärleken, nu en gång
uttalad, icke förmå besegra denna skygghet?
Det tog helt sakta i kajutdörren, och så
våglikt som skeppet gick, så våglikt gick det
äfven omkring i Rosas hufvud, då hon trädde
ut i korridoren. Hon stannade och lutadé
huf-vudet i handen, och redan var hon färdig att
draga den utsträckta foten tillbaka, då Ålbin
med en hastig blick åt däcket uppfångade henne.
Hon tycktes ej stå så alldeles stadigt — och
nu visste Rosa om intet, förrän hon med Albin
satt i divanen, icke för öppna, utan för slutna
dörrar.
Tusen purpurskyar glödde på hennes
an-sigte. Hon trodde för visst att man ej kunde
känna sig lyckligare i himlen, än hvad hon nu
gjorde, och likväl ville hon gifvit gud vet huru
mycket, om hon varit långt borta. Hon var så
blyg, så rädd, så helt och hållet “ett barn“,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
