Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Amelie rodnade starkt. “Vill du stanna
qvar på Sjöfröken, sedan jag gått i land?“
Rosa kastade sig åt andra sidan. Hon
kunde ej längre återhålla tårarae. Att lemna
Sjöfröken, vore att lemna ett stycke af
himlen — att icke mera se Sjöfrökens herrskare,
vore att afsäga sig nära nog lifvet.
“Nej, jag vill åtminstone ha rättighet att
gråta ut!“ ropade hon nästan våldsamt.
Och nu var all beherrskning förbi.
“Det fattas icke mer än att kaptenen
kom-me!“ sade Amelie i half förtviflan. “Rosa, tänk
om Tekla kunde tro att du....“
Det knackade på dörren.
“Tillåter fru Mörk att jag får aflägga ett
afskedsbesök?“
“Bäste herr kapten, jag står just nu...
jag håller på med packn ....“
Meningen blef aldrig färdig, ty Albin
öppnade dörren och inträdde med en bukett sköna
friska blommor, som han sjelf varit i land
och hemtat.
Sedan han med en djup bugning helsat
fru Mörk, gick han fram till soffan.
“Rosa mår icke rätt väl!“ sade Amelie
ursäktande.
“Då skola de här blommorna visst bli
välkomna: de ha en så uppfriskande doft!“ Och
till trots för den moderliga närvaron, böjde sig
den unge kaptenen öfver soffan och tryckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
