Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fordra, då dess uppfyllande berodde på
hennes föräldrar; men hon har efter ett
undvikande, som nära nog bragt mig till förtviflan,
låtit mig gissa och slutligen se de dyrbara skatter
hon sjelf egde rätt att bortgifva, sina känslor,
sin tro, och dessa skatter tillhöra mig.“
“Rosa“ — Amelie vände sig nu till dottern,
med ett uttryck, hvari medlidande och ångest
blandade sig — “har du, som redan var
bunden genom det äldre löfte, du gifvit din far,
vågat försäkra kapten Stangerling om din tro?“
Rosa lemnade soffan och kom långsamt
bort till den sida, der modern satt. Hon gjorde
inga undanflykter, sade ej ett enda ord, men
hon sjönk ned på sina knän och lutade
gråtande hufvudet mot moderns bröst.
“O, mitt barn,“ klagade Amelie, som knappt
kunde återhålla sina egna tårar, “jag hade
dock varnat dig!“
“Ah,“ sade Albin, “nu förstår jag hennes
blyga rädsla, hennes fruktan för däcket: denna
förbindelse var då, redan innan den ännu
kommit i fråga, fru Mörk så mycket emot?“
“Förlåt, herr kapten, min uppriktighet!
Från första dagen vi kommo om bord, lågo
herr kaptens känslor öppna för mig, och hur
bittert det var mig att vidröra ett sådant ämne
för detta barn, ville jag dock låta henne
undvika faran, ty jag visste att kapten
Stanger-lings önskningar aldrig skulle vinna min mans
bifall.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
