Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Säg icke aldrig, mamma!“ utbrast Rosa,
i det hon till modern höjde en blick, deri den
högsta smärta återspeglade sig.
Amelie upplyftade henne och tryckte
hennes händer i sina — hon, som sjelf älskat så
djupt, som älskat till och med en ... o, detta
var en förfärlig stund: skulle hon slita från
sitt barn, sin älskling, föremålet för så
oskyldiga, himmelskt rena känslor?... Och ändock,
när hon tänkte på Arne, på Will, på de
genomtunga förbindelser, henne ålåg att under denna
tid ensam vaka öfver Rosa, måste hon ega
mod att rycka sällheten ifrån henne.
Albin, som med växande förhoppning sett
Amelies strid, men nu på hennes ansigte läste
den bittraste hopplöshet, kunde ej på rimligt
sätt förklara huru en moder, som så högt, så
rent älskade sitt barn, mäktade emotstå dess
tårar.
“Vågar jag,“ sade han efter ett ögonblicks
tystnad, “fråga hvad det i en förbindelse med
mig kunde vara som så högt skulle misshaga
herr grosshandlaren — icke kan det vara
möjligt att fru Mörk tror att minnet af den lilla
affär, vi sistlidne höst hade tillsammans, alstrat
en sådan motvilja?“
“Jag känner icke bestämdt hvad som vid
detta tillfälle tilldrog sig, men jag nödgas säga
att min man icke lätt glömmer en, om ock
rättvis, förolämpning.“
“Aldrig skall han likväl kunna lägga några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
