Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Mitt barn," sade fadern, “du skall säkert
med stor smärta förnimma hvad din långa
frånvaro kostat den arme ynglingen, hvars lif utan
dig är ett intet!“
Den djupare meningen i dessa ord halkade
förbi Rosas öra.
Det var henne ju så bekant att Will höll
henne kär, att han skulle hafva saknat henne,
att hon ej väcktes på någon annan tanke än
den, att hon måste skynda att återse honom.
Och sedan hon hört att han befann sig på
andra sidan, ilade hon genast till det rum
(bredvid föräldrarnes sängkammare), som blifvit
inre dt åt Will.
Fadern följde Rosa närmast. Amelie, med
de kära döttrarnes händer slutna i sina, kom
lite efter. Tekla ville först som hastigast
redogöra för den arme gossens tillstånd.
Då Rosa trädde in och såg Wills vålnad
liggande i den stora länstolen, skrek hon till
och blef derefter stående alldeles orörlig.
Det var icke blott det obeskrifliga
deltagandet i Wills lidande och häpnaden öfver
denna utomordentliga förändring som så
skakade henne: det var en tanke som ingen kunde
gissa — det var en blixt som slog ned i
hennes hjerta och nästan krossade det.
För Rosas syn försvann Will.
Det var icke honom hon såg: det var
hennes Albin, förbleknad i döden! Det var ju
hans, denna panna, denna mun, dessa ögon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
