Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Amelie darrade — det var rysligt det som
hon läste i sin mans blick.
“För guds skull, lugna dig, min vän —
icke vill du förbittra vårt första återseende
genom att vidröra ett ämne, som bäst passar,
då vi bli ensamma!“
Tekla hade emellertid skyndat fram till
wm.
Det var hon som återgaf honom ett stöd
i hvilstolen, som lät hans matta hufvud hvila
mot hennes bröst och som med en blick af
djupt missnöje sade till Rosa: “Är det så du
bemöter den, som gifvit dig hela sin själ och
som otvifvelaktigt nu skall dö af smärta öfver
din köld?“
“Min köld?“ upprepade Rosa och såg på
Tekla med en blick, helt och hållet fri från
detta beroende, som fordom alltid låg i den
blick, hvarmed hon besvarade en förebråelse
af Tekla — Tekla, som ju var Rosa i förstånd
så öfverlägsen, att det aldrig var möjligt annat
än att hvad hon sade var rätt.
Vid Rosas tvänne ord, uttalade i en ton
af både förvåning och förtrytelse, möttes
Teklas och Hildurs ögon för andra gången. De
hade först med uttrycket af djup undran mötts,
då Rosa så skoningslöst stötte ifrån sig Will,
och nu sade dessa ögon till hvarandra: ’Stora
ting måtte hafva föregått, då Rosa kunnat
blifva sådan!5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
