Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men allt detta gick så fort att knappt ett
afbrott egt rum, då Tekla svarade:
“H vårföre förundrar dig så detta uttryck?
Har den korta tiden af några månader varit
dig nog att glömma det obeskrifliga förhållande,
hvari du under åratal stått till Will och hvilket
förhållande du sjelf uppmuntrat?“
“Ifall,“ återtog Rosa, “jag, såsom du säger,
uppmuntrat Wills känslor, så skedde det af en
okunnighet, som ej förstod hvad den gjorde.
Men du, som alltid lät mig veta då jag
handlade orätt, hvarföre gjorde du ingen
anmärkning i detta fall? Eller har du varit lika blind,
och är du det kanske ännu? Ser du icke att
Wills känslor äro af det slag som jag, sedan
jag förstår dem, icke kan lida att se!“
Fadern stod der med vi dt uppspärrad blick.
“Amelie, Amelie!“ Han förmådde ej mer.
“Du har undergått en märklig förändring!“
sade Tekla, och hennes röst förrådde en rörelse
obegriplig för både Hildur och Rosa, men ej
för fadern och modern, som visste att Tekla
lika djupt som den olycklige brottslingen sjelf
fästat sig vid denna försoning.
“Jag erkäner att jag undergått förändring,
men icke må du kalla den märkUg... jag
kunde ej alltid förblifva ett barn.“
Vid det Rosa uttalade dessa ord, tog hon
Hildurs arm och tilläde med ett vädjande
ögonkast på sin mor: “Mamma, får jag gå?“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
