Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Om du kan det!“ svarade Amelie,
riktande sin blick på Will, som satt der lik en
fåne och stirrade än på den ena, än på den
andra.
“Ingen må tro att ej jag lider för Will“
(Rosa kunde ej värja sig för en lätt
darr-ning, då hon såg på den olycklige), “ja, jag
lider för honom, men ... h vad har jag för tröst
att ge ... Nej, jag kan icke vara här!“
Hon ilade ut, dragande Hildur med sig.
“Det värsta, har då inträffat!“ Holgersen
hade icke hjerta att såra sin hustru med en
förebråelse, men i hans ögon läste hon tydligt
dessa ord: ’Du ser nu hur illa du gjort i att
motsätta dig min önskan, den tid då den lätt
kunnat uppfyllas!’
“Nej, se på hans blick!“ sade Tekla,
vinkande far och mor att komma närmare. Under
den långa tid hon sysselsatt sig med vården
om Will, hade de olika graderna mellan lif och
slöhet, som der uppenbarats, kommit henne
att med djupt intresse följa gången af hans
själs- och kroppssjukdom. “Se, om denna blick
eger minsta skymt af sinnesnärvaro. Tänk om
... nej, jag törs icke tänka ditåt!“
“Ja, det fattades bara! Jag bör äfven ha
på mitt samvete att ha bringat honom om
förståndet !“
“O, nej, nej,“ utbrast Amelie, “Tekla miss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
