Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Arma barn, det är förbi med vår lilla
fågel, vår ljufva blomma — lifvet är så kallt
och hårdt! Men lägg ditt hufvud vid mitt
hjerta: det har länge kämpat. Höjden af den
kärlek, vi bjuda våra älskade, är ej alltid den,
som synes — nej, den djupaste är den, som vi
blott sjelfva kunna mäta ... Skall jag vaka med
dig, tills den afgörande stunden nalkas?“
“Nej, låt mig vara ensam — knacka blott
på dörren, då klockan är tre qvart!“
Tekla gick.
Hon och modern blefvo tillsammans: de
hade ännu så mycket, mycket att förtro
hvarandra, denna mor och denna dotter, som voro
liksom tvänne förtrogna systrar.
Fadern lemnade ej Wills rum.
Rosa hade tillreglat dörren innanföre.
Hon ville vara ensam med sig sjelf, med
Gud, med sin kärlek och sina minnen.
Hon ville styrka sitt mod genom bönen,
men med förfäran fann hon sin själ så
upprörd att den ej kunde reda sig till bön.
Med strömmande tårar öfver den marmorhvita
kinden låg hon framstupa mot soffan och
anropade döden, ty lefva — huru vågade hon, hon
som af kunnat en annans död, tänka härpå?
Nej, hennes sköna, himmelska dröm om
sällhet tog Will med sig i likkistan.
Will... hon lyfte sakta på hufvudet, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
