Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
närmade sig liksom tum för tum för att lyftas
upp till dem, och nu var äfven hon inom den
magiska kretsen ... hon ville stå eller falla med
de sina.
Sedan alla rätter blifvit smakade på —
tjenstfolket borde ingenting ana — uppsteg den
förstämda familjen från sina platser. Man läste
en tyst bordsbön. Sedan gingo döttrar ne fram
till fadern att emottaga den vanliga kyssen.
Då. för första gången, lade Holgersen sin
hand på deras hufvuden och uttalade ett:
“Herren välsigne dig!“ med en ton liksom han nu
egt full rätt att välsigna sina döttrar.
Tekla och Hildur hade passerat.
Nu var det Rosas tur. Hon böjde sina
knän, medan hon emottog kyssen och
välsignelsen. Då hviskade fadern i hennes öra:
“Samla hela ditt mod, mitt barn! Om tre
timmar mötas vi — jag kommer hit och hemtar dig.“
Den veka rösten, ömheten i faderns blick,
darrningen af hans hand, löste det hårdt spända
bandet kring Rosas mjuka hjerta: hon brast i
gråt, och under det konvulsiviska snyftningar
skakade hennes kropp, fördes hon af Tekla
in i detta samma rum, som så ofta varit vittne
till glada scener från hennes barndom, hennes
ljufva, glada barndom, då dockorna och Will
utgjorde hennes verld.
“0,“ utbrast hon, i det hon slog sina armar
om Teklas hals, “jag blef tids nog stor — jag
hade icke behöft ha så brådtom!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
