Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teklas. “Kom, ack, kom — vinden isar dina
lemmar!“
“Jag fryser ej!“
“Jo, du skälfver, din hand är stel — kom!“
“Ack, att den vore stel! Men den stelnar
nog för alltid, då jag lägger den i...“
Med mildt våld förde Tekla bort sin unga
syster.
I hemmet kom fadern emot dem. Han
ville följa Rosa in i hennes rum.
“Förbarmande, pappa!“
“Mitt barn, vill du vänta ännu längre?“
“Låt mig lefva för hans minne ännu
fjorton dagar, bara fjorton dagar! De lifdömda
få ju ibland nåd på afrättsplatsen — jag
begär blott uppskof... neka det ej, pappa!“
Med en mörk blick, vittnande om en vild
kamp, gick Holgersen till sin hustru. ”Amelie,
Amelie, jag var så trygg, då jag fick dem
för-lofvade, ännu tryggare, då det lysts, och ändå
börjar jag nu liksom du att fattas af en
onämnbar fruktan. Hvarföre kommer han ej? Vill
han smyga sig hit från ett annat håll — vill
han bortstjäla henne? Jag uppgör tusen galna
saker, jag marteras till döds och ändå dör
jag ej!“
“O, att vi alla vore döda! Will börjar
redan se klart. Han darrar, då han betraktar
hennes bleka kinder, hennes slocknande blick:
hon har på dessa sista dagar ej kunnat
be-herrska sina anletsdrag, och hvem kan undra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
